I hate myself for loving you

Egentligen borde hon bli skådespelerska för hon var trots allt rätt skicklig. Ingen verkade ju ana något. På ytan var allt lika fridfullt som vanligt och det var det Hanna ville. Men det krävde också en hel del jobb och ansträngning för att lyckas bevara detta lugn. Under ytan däremot, där var det allt annat än stillsamt. Där rusade känslor och tankar hit och dit och kunde liknas vid virriga hönor.

Johanna såg frågande på Hanna, som log tillbaka. Det var hennes eviga taktik. Le och ingen märker vad som egentligen är på gång. Johanna tycktes nöja sig med hennes svar och fortsatte att snacka om samma sak som tidigare, vad det nu än var. Hanna brydde sig inte så mycket egentligen. Då och då nickade hon instämmande och mumlade fram svar som "okej" eller "mm". Det gjorde hon för att Johanna inget skulle märka.

Kanske var detta bara en dröm? I så fall ville Hanna inte vakna upp. Aldrig hade hon anat att hon skulle känna så som hon gjorde nu. Den underbart varma känslan som fyllde både magen och bröstkorgen. Glädjen som grep tag om henne varje gång tankarna vandrade till hennes vän. Viljan och behovet av att få röra vid henne.

Chocken hade varit total när hon själv insåg att hon höll på att förälska sig i sin vän, Johanna. Inte kunde väl det vara möjligt? I och för sig tyckte hon om henne, men aldrig hade hon ens tänkt om Johanna på det sättet. Trots det blev känslorna starkare för var dag som gick och Hanna blev till slut tvungen att inse och sluta försöka lura sig själv. Det var ju inte något brott, även om samhällets syn på den sortens kärlek var uppenbar. Gud hade skapat Man och Kvinna. Inte Kvinna och Kvinna eller Man och Man.

- Hanna, lyssnar du eller?

- Va? Förlåt, jag råkade visst tänka på annat.

- Vad var det du tänkte på då? fortsatte Johanna och såg milt på henne. Skulle hon verkligen fortsätta att se så på Hanna om hon fick veta?

- Nej, det var inget. Vad var det du sade?

- Jag undrade bara om vi ska till Lund nu i helgen eller om vi ska strunta i det? Du sade ju något om...

- Klart att vi ska till Lund, avbröt Hanna henne och såg motvilligt på sitt armbandsur. Kom, vi går in nu.

De reste på sig och gick mot klassrummet. En lust av att röra vid Johannas arm for genom Hanna. Men vad skulle Johanna säga? De brukade i och för sig skoja med de andra klasskamraterna att de hade ett förhållande. Emellertid var det ju bara på skämt. Johanna tyckte om det motsatta könet alldeles för mycket för att ens få för sig att tycka något annat.

Snabbt for hennes hand längs Johannas arm. Antingen märkte hon inget eller så låtsades hon inte om det. Plötsligt log hon och såg busigt på Hanna.

- Jag ska träffa Björn idag, sade hon förväntansfullt. Du vet, han som läser spanska med mig.

Visst visste hon vem det var. Den långe killen med svart hår som brukade ge hennes vän busiga blickar och som alltid lade sin hand på Johannas axel när hon gick förbi. Det var han som hon själv var avundsjuk på, eftersom han hade lyckats väcka intresse hos Johanna.

- Vad roligt, svarade hon med spelad glädje och entusiasm. Vad ska ni hitta på då?

- Hänga ute på stan lite och kanske dra hem till mig eller honom.

Det gjorde ont att hon inte frågade om Hanna hade lust att hänga med. Fast antagligen skulle hon bara vara överflödig. Inte ville man ha kompisen med sig när man skulle träffa någon som man var intresserad av. Det hade hon själv inte velat.

***

"I think of you ev'ry night and day.

You took my heart, then you took my pride away.

I hate myself for loving you .

Can't break free from the things that you do.

I wanna walk but I run back to you, that's why

I hate myself for loving you .

Daylight, spent the night without you.

But I've been dreamin' 'bout the lovin' you do.

Hon insåg att det smartaste vore att göra läxan och få godkänt på läxförhöret som väntade, men hon lät det bero och lät istället "I hate myself for loving you" och Joan Jett's lite hesa röst fylla rummet. Just nu orkade hon inte koncentrera sig på något. Hon kunde inte. Förmodligen kysstes Johanna och Björn och hade det väldigt mysigt i detta nu. Och här låg hon på sin säng och bara var patetisk. Vad hade hon egentligen förväntat sig? Att Johanna utan förvarning skulle kyssa henne och bekänna känslor som inte fanns? Livet var inte rättvist.

Med ett ryck vaknade hon upp ur sina tankar när telefonen ringde. Johannas nummer lyste på displayen. Orkade hon verkligen svara nu?

- Hej, det är bara jag, kvittrade Johanna lyckligt. Vad gör du nu?

- Inget speciellt, svarade Hanna och torkade bort en tår ur ögonvrån. Vad vill du?

- Bara berätta om träffen med Björn. Vill du höra eller?

- Självklart, log Hanna och slöt ögonen.

Livet var kanske inte rättvist, men det spelade ingen roll. Även om hon inte kunde få Johanna på det sätt hon ville, ville hon åtminstone ha henne kvar i sitt liv och att få höra hennes röst värmde mer än väl.